Projektet avslutas

Med anledning av mina hälsorelaterade problem har jag efter ett halvårs moget övervägande bestämt mig för att lägga ner projektet Konsert 2032 och samtidigt sluta spela kornett. Droppen som fick bägaren att rinna över var nog min trumpetlärare och vän Bo Nilssons död för snart ett år sedan.

Jag fortsätter nu min anställning som manusutvecklare på organisationen Kidox där mitt huvudsakliga uppdrag sedan ett drygt år är att skriva en science fiction-trilogi och ett filmmanus i tre delar. Fritiden kommer jag att spendera på mountainbiken, i gymmet och i skidbacken. Den bästa medicinen hittills. Och självklart tillsammans med min älskade filur som snart fyller åtta år.

Även om jag har slutat att filma så kommer jag även fortsättningsvis vara redaktör för Svenska Brassbandförbundets hemsida och kanske klippa ett och annat reportage i framtiden.

Jag vill tacka alla som har följt mig under åren och samtidigt uttrycka min stora glädje över alla uppmuntrande kommentarer och glada tillrop som jag har fått under resans gång.

Jag låter hemsidan ligga kvar som en ren minnessajt. I alla fall tillsvidare.

Thor-Björn Bergman

Från sensommarens cykeltur till Hovs Hallar.
Min filur som snart fyller åtta år.
Vi i Kidox.

Bo Nilsson död

Fina, underbara Bo Nilsson. Den 12 december 2018 gick min vän, trumpetlärare och mentor ur tiden. Jag är så glad att jag skrev några rader om mitt möte med Bo i min senaste bok och att Bo fick tillfälle att ta del av texten innan det var för sent.

Här är ett utdrag från boken Vid min sida som handlar om Bo:

”Vädret var strålande och sensommaren visade sig från sin allra bästa sida. Förutsättningarna för de sista scenerna i filmen om Bo var ypperliga. Vi hade inte träffat varandra sedan våren, men det var ändå som om vi hade känt varandra hela livet. Bo var ovanligt frispråkig och berättade öppet om sitt snart 70-åriga liv som trumpetare och lärare. Mest om sin yrkesutövning och om sin roll som trumpetpedagog med hela världen som arbetsfält, men även om privatliv och relationer. Jag blev gripen av hans historia och såg flera paralleller med min egen. Ibland kom vi in på existentiella frågor och glömde bort att det faktiskt var en film vi skulle göra.
     Jag kände stark tillit till Bo. Vi kunde samtala om nästan allt och hela tiden bemöta varandra med respekt och empati. Även om vi inte alltid var överens. Och vi hade mycket gemensamt. Inte minst humorn och den lite fyrkantiga, buttra fasaden. Vi kunde samtala om ofrånkomligt åldrande, om livets sorger och besvikelser, om sjukdomar, om glada barndomsminnen, om framgång och uppfyllda drömmar, om misslyckanden och felaktiga beslut. Inga ämnen var för svåra. Och inget behövde döljas.”

Så här skrev Bo till mig efter att hans fru hade läst boken för honom:

”Min fru har aldrig gråtit så mycket som hon gjorde efter ha läst högt för mig din bok, Vid min sida. Den gjorde ett stort intryck på oss båda. Jag har aldrig förstått att du hade förlorat en son. Du skriver på ett sätt som verkligen griper.”

Som en hyllning till Bo har hans tidigare trumpetelev Filip Draglund översatt min film om Bo till engelska för att trumpetelever världen över ska kunna ta del av Bos sista år som lärare på musikhögskolan i Malmö. Och det visade sig att året också skulle bli ett av de sista i hans liv. Tack för allt, Bo. Vila i frid.

Sommarövning i lägenheten

Så här på sommaren, när stugan är ockuperad av sommarfolket, övar jag enkla melodier i lägenheten. Med Silent Brass-sordin så att grannarna inte blir tokiga. Det är tråkigt, trögt och låter illa. Men ack så nyttigt. Speciellt för intonation och läppkontroll. Trevlig sommar!

Lilla Brassfestivalen

För några veckor sedan filmade jag under Lilla Brassfestivalen som är en musikhelg för barn och ungdomar som spelar brassinstrument på musik- och kulturskolor eller i minibrass, kornettskola eller annan orkester. Hur mycket eller lite man kan spelar ingen roll, huvudsaken är att man vill lära sig mer på sitt instrument och att man vill göra det tillsammans med andra.

Årets upplaga av Lilla Brassfestivalen genomfördes helgen 16-17 mars 2018 i Gnosjö. I det här reportaget får du några glimtar från festivalen.

Peters nyårsblåsning

En filmare, en 5-åring och en regnig nyårsafton. Det är ingredienserna till den här filmen som kom till i en stund av sysslolöshet på nyårsaftonskvällen 2017.

Peter är 5 år. Han vill så gärna se nyårsfyrverkeriet vid 12-slaget, men pappa är benhård. Bums i säng. Men Peter blåser pappa på sitt eget finurliga sätt.

God jul och gott nytt år

Med min tolkning av ”Konvaljens avsked” av Otto Lindwall vill jag önska god jul och gott nytt år. Inspelningen ägde rum i mitt lilla övningsrum i sommarstugan två dagar före julafton.

Ett år senare

Det har gått drygt ett år sedan jag skrev något här på hemsidan senast. Det har inte hänt så mycket sedan dess och därför har jag inte haft något vettigt att skriva. Förrän nu. Jag har nämligen bestämt mig för att fortsätta projektet, men i en annan form. Efter två års betänketid har jag fått distans till mina sjukdomar och till mina diagnoser och inser nu vad jag har att leva med.

Jag är bipolär, jag har en autismspektrumstörning, jag har den ovanliga hypofyssjukdomen Empty sella syndrome och jag lider av nervsjukdomen Polyneuropati vilken ger en rad påtagliga neurologiska besvär. Det är fakta. Nu vet jag vilka förutsättningarna är och hur jag ska förhålla mig till dem. Hur sedan framtiden kommer att se ut är inget jag vill eller orkar lägga energi på. Jag får ta dagen som den kommer och göra det bästa av situationen.

Under nästa år blir det därför projektcomeback, men med helt nya mål och ambitioner. Utan måsten och krav. Nu kommer jag driva projektet för min egen skull och inte för att göra andra nöjda. Det blir tyvärr ingen framtida konsert där jag ska spela solo, men den ursprungliga drömmen lever vidare ändå. Jag har aldrig slutat öva, utan har jobbat på, trots åren av tystnad. Jag kommer inte heller att samla in några pengar för att dela ut stipendier till barn- och ungdomsprojekt som tidigare. Jag får vara nöjd med att jag lyckades samla in över 400 000 kr under tiden ursprungsprojektet pågick. Min coach Janne Bohman är med mig i nystarten och det känns extra roligt.

Så här vill jag formulera de framtida målen med Konsert 2032:

Det 20 år långa projektet går ut på att jag ska göra en helhjärtad satsning för att bli en hyfsad trumpetare och kornettist. Det grundläggande målet är att senast 21 april 2032 (då jag fyller 75 år) släppa ett musikalbum där jag spelar i huvudsak egen trumpetmusik som jag ska skriva under resans gång, gärna i samarbete med andra kompositörer. Överskottet ska gå till en lämplig välgörenhetsorganisation.

Ett annat mål är att jag så småningom ska platsa som 1:a-kornettist i ett hyfsat brassband. Utöver huvudmålen finns ett antal delmål, men för att inte skapa för stor press håller jag dessa för mig själv. I alla fall än så länge. Jag kan i alla fall avslöja att mitt nästa delmål är att börja spela med Halmstad Brass under hösten 2018.

Med detta sagt vill jag presentera lite musik jag skrev och spelade in för ett drygt år sedan. Det fanns inte någon riktigt seriös tanke bakom låtarna utan jag ville främst testa den nya studion som jag hade byggt upp i sovrummet.

I de första två låtarna testar jag att sjunga själv. Och i det tredje rent instrumentala stycket spelar jag faktiskt kornett på ett ställe. Låten heter ”Väntan” och handlar om åren innan mina diagnoser blev fastställda och jag orkade gå vidare. Nu är väntan över och jag vågar blicka framåt igen.

En ny era

De senaste åren har varit de mest omtumlande i mitt liv. Jag har fått reda på att jag är bipolär, har en autismspektrumstörning och är pappa. Dessutom blev det klart, efter nästan två års utredning, att jag har den ovanliga hypofyssjukdomen ”Empty sella syndrome” och nervsjukdomen ”Polyneuropati” vilken ger en rad påtagliga neurologiska besvär.

Framtiden för Konsert 2032

Allt detta har självklart påverkat framtiden för Konsert 2032. Jag har därför gjort en radikal förändring av både målsättningar och innehåll. Jag har tagit bort allt som pressar mig att prestera. Hälsan krävde det. Mina neurologiska besvär och min medicinering gör nämligen livet mycket svårare att leva. Att anordna en konsert 2032 och samla in 20 miljoner kronor kändes helt enkelt oöverstigligt när verkligheten kom ifatt.

Jag får vara nöjd med att jag lyckades samla in över 400 000 kr till stipendier och satsningar riktade till barn och ungdom under tiden projektet pågick. Det är ju mer än vad de flesta lyckas med. Visst har jag fortfarande musikaliska målsättningar för framtiden, men de håller jag för mig själv. I alla fall just nu. Ett mål kan jag i alla fall avslöja. Nästa höst kommer jag troligtvis börja spela med i ett brassband i en stad nära mig. Och då förstår ni att jag inte tänker sluta med att spela kornett, även om min hälsa har gjort allt mycket svårare.

Vid min sida – min tredje bok

Under det senaste året har jag skrivit en bok, den tredje i ordningen. Det är en självbiografi som handlar om åren i samband med att jag fick mina diagnoser och fick reda på att jag är pappa. När diagnoserna var ett faktum föll halva livet på plats och jag fick förklaring till turbulensen i mitt liv. Alla höga toppar med vansinniga beslut och märkliga projekt, alla djupa dalgångar med förlorad livsvilja och självmordsförsök som följd. Och jag fick svar på varför jag alltid hade känt mig annorlunda, missförstådd och varför jag hade så svårt för att tolka andra människors kroppsspråk och intentioner.

Boken-ute-036-525

Bakgrund

Mina syskon är hyperbegåvade. Två läkare, en lärare och en revisor. Och så jag. Minstingen. Det svarta fåret, med problem i skolan, märkliga beteenden och med en barndom, uppväxt och vuxenliv som har kantats av eviga problem och motgångar. Plötsligt förstod jag sambanden. Varför jag hade varit så utsatt som barn och varför den där 11-åriga pojken vägrade lämna min sida. Och varför jag hade superkrafter när jag fick syssla med sådant jag brann för. Och varför mycket av det som tidigare hade känts betydelselöst och skambelagt måste fram i ljuset för att jag skulle kunna känna mig som en hel människa.

Mitt liv vändes upp och ner när en knappt två år gammal pojke kröp upp i mitt knä. Han väckte min innersta sorg och fick mig att förstå vad jag hade gått miste om. Och skulle jag överleva så fanns det bara en väg att gå.

Köp boken och stöd ett viktigt projekt

Vill du köpa min bok så säljs den på bokens hemsida Allt överskott går till den ideella föreningen Kidox där jag jobbar deltid som projektledare sedan 12 september 2016.

TV: Vägen till mästerskapen

Göta Brass Band startades av ett gäng brassnördar i februari 2015. Orkestern består av musiker från hela Götaland, allt från musikhögskolestudenter till musiklärare och ambitiösa amatörer. Alla har samma passion – de älskar att spela brassband.

I den här filmen får du följa orkestern under ett halvår när de förbereder sig för att tävla i Svenska brassbandmästerskapens elitklass i november 2015.

Mästerskapen-play-525

Några toner på det nya året

Här är två smakprov från övningspass på det nya året. Koordinationen mellan fingrar och läppar har fungerat ganska bra under årets första vecka, men känselbortfallen kommer ju i skov  så det är bara att öva på, avvakta och se. Läs om mina neurologiska besvär här.

Just nu övar jag på att få en bättre klang och intonation i det låga registret vilket inte är lätt. Jag spelar ju på Filip Draglunds första trumpet och han bytte ut den för att det var så svårt att spela låga toner på den. Jag får väl skylla på det.