Munställning

Sedan jag plockade fram kornetten efter 35 års vila har jag läst nästan allt som går att hitta på nätet om embouchure och andningsteknik. Och det finns mycket att läsa, dock inte just den information jag i första hand letade efter. Jag ville läsa om munställningar, om läppmuskulaturens olika utvecklingsfaser och om optimala fysiska förutsättningar för att kunna bli en bra trumpetare. Men tyvärr fanns det inte så mycket skrivet om detta.

En sak som störde mig är att jag inte hittade någon information om vilken teknik man ska använda om förutsättningarna är si eller så. Alla verkar ha sin egen uppfattning om vad som är rätt eller fel och de flesta utgår enbart från sin egen teknik och personliga erfarenhet. Men det finns ju ingen som är den andra lik. Ta exempelvis det här med läpparnas utformning och tändernas placering. Det borde ju till viss del vara avgörande för vilken teknik man ska använda. Jag börjar bli mer och mer benägen att hålla med de personer som anser att mycket av tekniken faller på plats av sig själv om man bara har ett uns analytisk förmåga att ta till när man övar. Då anpassar man tekniken allt eftersom det känns och låter bra. Och det är nog precis vad jag håller på med just nu.

För mer än 45 år sedan lärde jag mig spela kornett med en ”annorlunda” teknik. Jag höll instrumentet i en skarp vinkel nedåt och enligt förståsigpåarna var tekniken en katastrof som skulle bli ett gigantiskt hinder för min fortsatta utveckling. Och efter tio års spelande lyssnade jag och försökte ändra. Men idag är jag inte alls lika säker på att jag gjorde rätt. Det fanns kanske en anledning till att jag la mig till med just den tekniken, exempelvis mina inåtgående framtänder och min lilla anknäbb på överläppen. Och av en annan anledning kanske någon håller instrumentet uppåt, exempelvis kollegan till vänster om mig på bilden. Han har kanske förutsättningar som gör att just den tekniken passar bäst. Men vad vet jag. Hela sanningen kommer nog aldrig fram. Under drygt två år övade jag i alla fall med den nya tekniken, men eftersom det gick så fruktansvärt dåligt gav jag upp. Då var jag 22 år gammal.

Idag har jag kört med den nya tekniken på allvar i snart ett halvår. Och det har varit en tuff uppgift och många gångar har det gått så dåligt att jag har velat kasta kornetten i väggen. Men som tur är har jag varit medveten om vilka svårigheter jag hade att vänta. Enligt experterna motarbetar de gamla musklerna de nya och det kommer att ta lång tid att programmera om. Jag står inför en utmaning som är betydligt tuffare än vad det skulle vara för en ren nybörjare och lägger man till det faktum att jag är 55 år så förstår man hur svårt det här kommer att bli. Men jag ångrar mig inte. För mig handlar det också om självförtroende och jag skulle aldrig ha börjat spela igen med en teknik jag skäms för. Det gjorde jag nämligen med den gamla. Så nu är det bara att nöta på och hoppas att det vänder. Jag har ju tid på mig.

Lämna en kommentar

(Obligatorisk)